En ny familj

"Salaam alaikum"! ropade Maria från sin trädgård till sin nya syriska granne. Den korta, vänliga hälsningen visade sig vara början på en vacker vänskap. "Mer än så, faktiskt: vi har blivit familj. Wim och jag har precis fått fyra barnbarn."

Läs mer

"Det är som ett öppet hus här: Ahmad och Hebas barn kommer in när de känner för det. Ofta är det efter skolan, för det är klart att morfar och mormor alltid har godis i huset." Maria skrattar. De dricker en kopp te, pratar om skolan, hoppar på studsmattan i vår trädgård... Om Heba inte kan hitta sina barn så förstår hon direkt att de är med oss. De brukar stanna till middag också, speciellt när jag gör deras favoriträtt. Wim och jag har precis fått fyra barnbarn."
För ungefär sex år sedan såg Maria sin nya syriska granne arbeta i sin trädgård. Hon ropade till honom: "Salaam alaikum"! Det var en av de få arabiska fraserna hon kunde. Det som följde var ett samtal som framför allt fördes genom gester, eftersom grannen Ahmad var nyanländ och inte pratade holländska än. Men det hindrade honom inte från att bjuda in Maria och hennes man Wim till sitt och hans fru Hebas hem. Det var början på en långvarig vänskap. "Mer än så", säger Maria, "vi har blivit familj".
Simlektion
Från att ordna idrottslektioner för barnen till att översätta skolrapporter och regeringsbrev, stöttade Maria och Wim familjen praktiskt under det första året. Maria: "Alla de där komplicerade breven... brev som knappt går att förstå som har nederländska som modersmål, än mindre av någon som ännu inte kan språket bra. I det avseendet kunde flyktingar verkligen behöva en hjälpande hand. Naturligtvis finns det byråer som hjälper till, men det är fortfarande en barriär. Att bara kunna knacka på vår bakdörr sparade Ahmad och Heba en hel del problem."
Wim minns hur han en gång körde bil förbi en nedkyld Ahmad på cykel, och de två äldsta pojkarna med blött hår som cyklade bakom. "Ahmad hade inget körkort under de första åren, så mitt i vintern cyklade han 14 kilometer till och från simhallen varje vecka. ”Det här går inte”, sa jag, och sedan föreslog jag att vi skulle köra barnen till simlektionerna hädanefter.’ Maria ler när hon drar sig till minnes. "Farmor, tog du med mig min baddräkt?!", ropade Najm högt över skolgården när vi hämtade honom och hans bror innan simlektionerna. Det var uppenbart att han var angelägen om att visa sina klasskamrater att han också hade en mormor i Nederländerna.

Möbeltapetsering
Maria och Wim har också nära kontakt med barnens riktiga morföräldrar i Syrien. "Jag skickar regelbundet ett foto till dem när vi är ute och går med barnen", säger Maria. "Om mina barn var tvungna att fly landet skulle jag också vilja veta att det finns människor som tar hand om dem. Som föräldrar oroar du dig: Vad är det som händer där borta? Hur har de det i det okända landet?
Från sommargrillningar i trädgården till gemensamma semestrar på campingen har de två familjernas liv blivit alltmer sammanflätade. Maria och Wim hjälpte också Ahmad att starta eget. Maria: "Ahmad hade jobbat med byggnation ett tag, men jag kunde se att han inte var glad. Jag sa till honom: Du kan fortsätta göra det här, men det kanske vore bättre att hitta något som du verkligen skulle trivas med."
Det visade sig vara att tapetsera möbler, något som också passade bättre ihop med Ahmads tidigare arbete som skräddare. Tillsammans med Maria skrev Ahmad sin affärsplan och Marias svåger hjälpte honom att skapa en webbplats. Maria: "Nu har ett år gått och Ahmads verksamhet går väldigt bra. Jag är så stolt över honom. Över alla faktiskt, för barnen mår också bra i skolan och har många kompisar. På kort tid har de alla byggt ett nytt liv i Nederländerna. Hatten av för dem."

Sluiten